Kategorier
Slipning och bryning

Nagura, värt besväret?

Nagura-stenar användes ursprungligen för att putsa till naturliga vattenstenar. Eftersom naturliga vattenstenar är mer ojämna i sitt innehåll och struktur och har en naturligt oregelbunden yta behövde man helt sonika putsa upp sin brynsten innan den användes för att bryna stål.

Traditionen har överlevt övergången till moderna, syntetiska stenar vilka är betydligt mer homogena avseende innehåll och dessutom levereras med en, i princip, jämn yta.

Precis som vanliga vattenstenar finns nagurastenar med olika kornstorlek. Tanken är att nagurastenen ska ha mindre och mjukare slipande partiklar men med hårdare bindmedel.

Så om moderna stenar är i princip homogena och kan riktas på enklare sätt – vad är då syftet? Det första är att nagurastenen kan jämna ut mindre ojämnheter i vattenstenen. Istället för att rikta sin vattensten (med t.ex. diamantsten) kan man alltså köra ett par varv med en nagurasten för att hålla den någorlunda jämn i ytan lite längre tid. Man måste fortfarande rikta vattenstenen men med lite småputs då och då behöver man kanske inte göra det lika ofta. Ok, fair enough, det låter ju bra.

Nagurastenen kommer också nöta bort stålrester och annat skit som fastnat i ytan samtidigt som nya slipande partiklar blottläggs. De har alltså en tvättande och uppfräschande effekt på vattenstenen. Det låter ju också bra.

En tredje effekt som nagurastenarna marknadsförs för är att de skapar en sörja (slurry) i vilken man tänker sig att brynandet ska bli bättre. Här är det ingen som riktigt vet. Detta var sannolikt en av de goda effekterna när man hade naturliga stenar men med moderna stenar som är i princip helt homogona finns det helt klart utrymme att ifrågasätta hur bra det verkligen är med en nagura-sörja på slipytan. Först och främst får man fundera på om det kanske t.o.m. kan försämra? Riskerar man att få massa repor i stålet om det simmar runt massa nagurastenspartiklar i den där sörjan? Nja, använder man en nagurasten med partiklar av samma eller högre grit än själva vattenstenen borde det ju inte vara någon fara. Men då måste man veta vilken partikelstorlek man har i sin nagurasten. Naniwa säljer t.ex. nagura-stenar med grit 600. Hur bra är det med partiklar på runt 20 mikroner som simmar runt på ytan av en sten med slipande partiklar som är runt 1,2 mikroner? Här är teorin att nagurastenarna har ett slipmaterial som är mjukare än stål och som helt enkelt krossas när man börjar bryna (det är alltså inte något av de typiska slipande ämnena man gör nagurastenar på).

Jag vill minnas att jag läst något av Ron Hock där han teoretiserade om att sörjan som uppstår när man kör runt med sin nagurasten möjligen kan ha en effekt på så sätt att den liksom jämnar ut ytorna mellan brynstenen och stålet – att det med andra ord skulle bli som en liten barriär av sörja som ser till att endast de mest ojämna delarna på stålet kommer i kontakt med den slipande ytan på vattenstenen. Möjligen kan man se detta som att den effektiva partikelstorleken blir lite mindre.

Sammanfattningsvis tänker jag mig att nagurastenar är bra för att jämna ut små oregelbundenheter i ytan (1), rensa slipytan från skit som fastnat (2) och eventuellt även som lite finlir på den absolut finaste vattenstenen där man potentiellt kan utnyttja nagurasörjan för att få till en lite mer polerad yta (sannolikt marginell skillnad). Det finns sannolikt ingen poäng (utöver punkt 1 och 2), vad gäller själva kvalitén på eggen, med att använda nagurastenar på något annat än sista stenen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *